Betydelsen av koldioxid och vatten för växthuseffekten

Enligt de beräkningar som presenteras här är CO₂:s bidrag till växthuseffekten 4 % till 5 %. Mänskliga koldioxidutsläpp står för 4 % av den totala atmosfären, vilket innebär att det totala mänskliga bidraget till ökningen av växthuseffekten är 0,16 % till 0,20 % – en försumbar effekt.

Det här inlägget kommer från klimatrealisternas hemsida i Frankrike :

Le CO₂ n’est la cause de l’augmentation de la température

Demetris Koutsoyiannis är föreläsare och forskare vid institutionen för vattenresurser och miljöteknik vid National Technical University of Athens. Han är författare eller medförfattare till ett imponerande antal artiklar publicerade i peer-reviewed tidskrifter (läs här hans Google scholar-sida). Han har just publicerat (28 oktober 2024) en artikel med titeln: Relativ betydelse av koldioxid och vatten i växthuseffekten: Viftar svansen på hunden? (https://doi.org/10.53234/scc202411/01).

Denna artikel översattes till franska av Camille Veyres under titeln Importance relative du dioxyde de carbone et de l’eau dans l’effet de serre : Est-ce sa queue qui fait bouger le chien ? Översättaren vill påpeka att ordet "växthuseffekt" här syftar på tre flöden av termisk infraröd strålning: den som avges av ytan (S-index), den som sänds ut av atmosfären mot ytan, här kallad nedåtgående strålning, den som tillförs kosmos av atmosfären och ytan som helhet, kallad utgående strålning och beräknas för en höjd av 100 km eller observeras av satelliter. Skillnaden mellan värdena på det flöde som avges av ytan och den utgående strålningen kallas "växthuseffekten", trots att det inte finns någon direkt fysisk koppling mellan dem.

Följande är en sammanfattning av artikeln av Demetris Koutsoyiannis. Översättningen av hela artikeln kan laddas ner genom att klicka på den här länken.

Uppsatsen använder samband och deras partiella derivator för att härleda den relativa betydelsen av koldioxid och vattenånga i växthuseffekten. Resultaten visar att bidraget av koldioxid är 4 % till 5 %, medan vatten och moln dominerar med ett bidrag på 87 % till 95 %. Den lilla effekten av koldioxid bekräftas av den lilla och omärkbara effekten av den senaste tidens ökning av CO₂-koncentrationen i atmosfären från 300 ppm till 420 ppm. Denna effekt kvantifieras till 0,5 % för både nedåtgående och utgående strålning. Vatten och moln har också andra viktiga funktioner i klimatet, som att reglera värmelagring och albedo, samt kyla jordytan genom latent värmeöverföring, vilket bidrar med 50 %.

I artikeln undersöks följande frågor:

1. Är effekten av CO₂ försumbar, som påståtts, och den av den dominerande H₂O?

2. Är H₂O:s roll som växthusgas begränsad till nedflödet av termiska infraröda vågor eller sträcker den sig också till det utgående termiska infraröda flödet?

   
   

Människors koldioxidutsläpp utgör 4 % av de totala utsläppen, men det finns också, för en jämförbar procentandel, mänskliga utsläpp av H₂O (växthusgaser som är mycket kraftfullare än CO₂ på den landbaserade delen av jorden.)

Tesen som presenteras i denna artikel är att inget av dessa antropogena tillskott till den hydrologiska cykeln och kolcykeln driver klimatet. H₂O och CO₂, å andra sidan, är viktiga element i klimatet och deras kvantiteter och flöden bestäms av naturliga processer, där den mänskliga faktorn är ganska försumbar.

Genom att betona vattnets relativa betydelse för klimatet, jämfört med koldioxid, försöker denna uppsats visa att bilden av jordens klimatsystem kan ha blivit förvrängd och försöker återupprätta betydelsen av vatten och hydrologi (och dess gren, hydrometeorologi) i klimatet.

Enligt de beräkningar som presenteras här är CO₂:s bidrag till växthuseffekten 4 % till 5 %. Mänskliga koldioxidutsläpp står för 4 % av den totala atmosfären, vilket innebär att det totala mänskliga bidraget till ökningen av växthuseffekten är 0,16 % till 0,20 % – en försumbar effekt.

Oavsett ursprunget till ökningen av [CO₂] under det senaste århundradet är dess bidrag till växthuseffekten cirka 0,5 procent, vilket är lägre än något tröskelvärde för att observera den. Däremot bidrar vatten (inklusive moln) med 87 % till 95 % av den atmosfäriska växthuseffekten. Det fysikaliska sammanhanget innebär att vatten, i dess olika faser, har den starkaste påverkan på strålningen i atmosfären och CO₂ har ett litet bidrag. Dessutom beror 50 % av jordens kylning och uppvärmning av atmosfären på vatten (jämfört med 39 % på grund av vattendominerad termisk infraröd (LW) strålning).

Med tanke på den senaste tidens utveckling verkar den ökade betydelsen av koldioxid, och i synnerhet dess mänskliga utsläpp, vara en historisk olycka i vetenskapliga termer, som har utnyttjats i icke-vetenskapliga termer. Om vi återvänder till vetenskapen är vägen framåt att förbättra hydrologi och stokastik för att bättre förstå och modellera klimatet. Faktum är att klimatet huvudsakligen är en fråga om hydrologi i termer av fysiska drivmekanismer och huvudsakligen om stokastik som en lämplig matematisk representation (som antyds av själva definitionen).

Vanliga argument för att förstora betydelsen av mänskligt orsakade koldioxidutsläpp är att de ackumuleras i atmosfären och får temperaturen att stiga.

Det första argumentet är felaktigt, eftersom atmosfären inte har någon mekanism för att separera inkommande CO₂ beroende på dess ursprung och för att ackumulera den del som kommer från människor.

På samma sätt har det andra argumentet motbevisats genom att visa, med hjälp av paleoklimatiska proxys och moderna instrumentella tidsserier om CO₂ och temperatur, att temperaturförändringar föregår förändringar i CO₂ och att ökningen av CO₂ därför inte kan vara en orsak till temperaturökningen.

Med tanke på alla dessa fakta är det häpnadsväckande att hela "klimatprojektet", inklusive klimatmodellering, bygger på antaganden och scenarier om ENBART mänskliga koldioxidutsläpp.

Demetris Koutsoyiannis