top of page
  • Skribentens bildChrister Käld

Globalt pH-värde i haven har minskat från 8,2 till 8,1 på 200 år säger IPCC. Är det tillförlitliga siffror?

Uppdaterat: 19 jan.

Enligt IPCC:s AR5 ( 2013 ) visar deras data som samlats in från ett antal geografiska platser på att haven blir surare på grund av den ökande antropogena CO2 koncentration i atmosfären. De hävdar sedan att deras modeller visar att detta kommer att få katastrofala konsekvenser för det marina livet år 2100, och många tecken har redan visat sig.




Denna hypotes om havsförsurning har fått stor fart under de senaste åren eftersom den erbjuder en "reservväg" för att reglera utsläpp av fossila bränslen utöver den som ges av oron över den traditionella globala uppvärmningen. För även om modellerna INTE skulle visa sig vara korrekta med avseende på deras förutsägelser om atmosfärisk uppvärmning, extremt väder, glaciärsmältning, havsnivåhöjning eller någon annan åtföljande katastrof, har de som försöker reglera och minska CO2-utsläppen skapat en reservposition som säger att oavsett vad som händer med klimatet gäller att:

Jordens nationer måste minska utsläppen av växthusgaser på grund av deras direkta påverkan på marina organismer via havsförsurning.


Fig. 1 Prognoser för havens pH enligt IPCC:s scenarier


Är det så? Bygger IPCC:s modeller på säkra källor som verkligen visar på en stadigt nedåtgående trend och skadar den i så fall det marina livet?



Otillräckliga ingångsvärden

Mätningarna som IPCC grundar sig på är inte tillräckliga vare sig i tid, latitud, longitud eller djup och de är ofta baserade på otillräcklig kvalitet.

Detta säger Dr. Albert Parker som gjort en studie (ref. 1) över hur man känner igen en mönsterbild av oceanernas pH som INTE följer de antropogena utsläppen, vilket IPCC påstår att det gör.

IPCC menar att havets pH minskar globalt i proportion till de antropogena koldioxidutsläppen och att konsekvenserna kommer att bli katastrofala.


Men om man tittar noga på bevisen som stöder detta påstående finns det ingen tydlig indikation på att havens pH-värde minskar konstant, ingen vetskap om vilken den faktiska minskningstakten kan vara och vilken typ av konsekvenser som kan vara troliga i slutet av detta århundrade. Parker har försökt bestämma det mest sannolika mönstret för havets pH och därmed fastställa vilka data som behövs för att dra slutsatser om realistiska trender.


IPCC:s slutsatser bygger på endast ett fåtal datauppsättningar av ytmätningar i Atlanten och Stilla havet, alla insamlade under en tidsperiod på mindre än 20 år, och ett rent beräkningsbaserat, aldrig validerat, globalt pH-värde i haven.



Ett tydligt naturligt  oscillerande mönster

Vi har inte tillräckligt med data över tillräckligt långa perioder för att förstå fördelningen av havets pH över jordklotet och i djuphaven och för att kunna skilja trender från variabilitet. De flesta av de data som behövs för att förstå rumsliga och tidsmässiga variationer i havets pH är inte tillgängliga, men det som faktiskt mäts stöder mer ett naturligt oscillerande mönster än ett mönster av kraftigt sjunkande pH baset på antropogena utsläpp, menar Parker.


Det digra data som Parker haft tillgång till stöder INTE påståendet om försurning, och tyvärr har dessa data utelämnats och ersatts av modellsimuleringar. Denna manipulation av data är en tydlig indikation på att vetenskapen om havsförsurning inte vilar på en solid grund, menar Parker.


Ur en omfattande urvalsserie som jag använt kan man få en betydligt mera detaljerad och säker bild av hur pH varierat under längre perioder och utbrett på större områden än det som IPCC grundat sina bedömningar på.

Om de av IPCC försummade 2,5 miljoner punkterna inte kan användas för att dra säkra slutsatser om en "global" trend, är de definitivt tillräckliga för att bevisa att den förenklade pH-paraboliska sänkningen med tiden sedan 1910 av Feely, Sabine och Fabry (2006) är felaktig. Havets pH oscillerar med årliga, decennielånga och multidecennielånga periodiciteter och det har visat sig att det inte följer den paraboliska nedåtgående kurvan de visar på.


Fig.2 Urval av 196 888 ytdata, mindre än 1/10 av det totala antalet prover i de 2,5 miljoner försummade datapunkter som samlades in under perioden 1910 till 2013. Två vyer av platsen för ytproverna i den globala pH-datauppsättningen, centrerade på Stilla havet och Atlanten och medelvärden för pH per rutnätscell i posten.



Ingen trend kan synas


Figur 3 reproducerad från Wallace ( 2015 ), innehåller data från FEEL2899 och rapporterar pH-tidsserier som den tjocka rödaktiga kurvan visar. Dessa resultat jämförs med data från NOAA/NODC World Ocean Database (WOD) globala pelagiska pH-data (GOPpH) ( NOAA/NODC, 2015) plottade över samma tidsram, med årets glidande medelvärde i blått. Den WOD-baserade kurvan tyder på ett oscillerande beteende under den period som visas, utan någon märkbar trend uppåt eller nedåt.




De många diagrammen med pH-data mot tiden, för perioden 1995 till dess att de presenteras i inkommande vatten till Monterey Bay Aquarium, visar signifikanta naturliga svängningar men ingen nedåtgående trend. I motsats till data från Hawaii Ocean Time-serien (HOT) som IPCC använder.



Monterey Bay- resultaten ger säkrare svar än Aloha


Som vi ser är mätningarna här kontinuerliga över tidsfönstret, utan att någon lucka ersätts av modelleringsförutsägelser, ingen förlängning av modelleringsförutsägelser och ingen jämförelse med modellresultat för att stödja mätningarnas giltighet.

Monterey Bay-resultaten visar också felstapeln som är något som utelämnats i HOT-data. Utan data av denna kvalitet som finns tillgängliga på många platser över hela världen och på olika djup under ett tidsfönster som kan skilja mellan årliga och flerdekadala variationer, är den faktiska förändringshastigheten för havets pH okänd.


Figur 4 (bilder från Monterey Bay Aquarium, 2010 ) visar mer detaljerat Monterey Bay-datauppsättningen. Den överlägset bästa uppsättning som för närvarande finns tillgänglig även om den bara sträcker sig över två decennier, menar Parker.


Fig. 4 Beskriver datauppsättningen Monterey Bay. De många diagrammen i pH-stickprovsdata jämfört med tid för perioden 1995 för att presentera i inkommande vatten till Monterey Bay Aquarium visar naturliga svängningar och ingen nedåtgående trend. Resultaten visas som uppmätta värden och deras standardavvikelse.

Bilderna är tagna från Monterey Bay Aquarium (2012).


De verkligt uppmätta värdena i Aloha -stationen ( HOT ) mätningen täcker inte 20 år. Det finns nästan månatliga uppgifter från 17 april 1992 till 17 juni 1998 för cirka 6 år med endast några få missade månader. Sedan är det ett stort glapp fram till den 20 juni 2003 på mer än 5 år. Sedan finns det nästan månadsdata till den 4 december 2012 för cirka 9 år med bara några månader missade. Att täppa till de signifikanta luckorna med hjälp av datormodellresultat eller förlänga tidsintervallet till 1988 med hjälp av datormodellresultat är inte ett legitimt förfarande när det inte finns någon validering av modellerna. Man kan inte lita på en modell om den inte först valideras mot noggranna mätningar, och om mätningarna inte är tillgängliga eller inte är korrekta. Då är användningen av modellen meningslös. Tidsserien för det faktiskt uppmätta pH-värdet uppfyller inte de minimikrav på kvalitet som krävs för att man ska kunna dra några slutsatser.



Ett marint liv utvecklades med höga CO2 värden för miljoner år sedan


Havets pH varierar kraftigt i tid och rum, men ingen har någonsin uppmätt havsvatten under 7. Det sannolika resultatet av mänskliga utsläpp av CO2 kan hellre vara resultatet av en ökning av oceaniska CO2 vilket skulle kunna stimulera fotosyntes och förkalkning i en mängd olika koraller.

Marint liv, inklusive den del som fixerar CO2 som karbonatet i kalkstenar som korallrev, utvecklades på en jord med CO2 nivåer som var många gånger högre än dagens. Varelser som koraller som bygger karbonatskal och skelett behöver CO2 för att tillverka karbonat (CO3). Varför dog inte dessa helt bort då?



Klimatmodeller inte rätta verktyget


Klimatmodellernas förutsägelser misslyckas ofta när de jämförs med verkliga observationer, oavsett om det gäller temperatur, nederbörd, havsis eller havsnivåer.

Den moderna stilen av klimatvetenskap ersätter nuförtiden tidigare observationer av temperaturer, nederbörd, havsis eller havsnivåer och nu havets pH, genom att använda modeller för att skapa en trend som överensstämmer med den globala uppvärmningen. Att söka "rätt" ingångsvärden för att nå önskat resultat ligger nära till hands.


Jag har visat att mätningarna av havets pH, inklusive data från Aloha-stationen (HOT), är för utspridda i tid och rum för att bevisa någon trend. Ändå visar många mätningar som finns tillgängliga en annan trend än den globala uppvärmningen. Dessa observationer ignoreras därför eller ersätts av modellerade resultat.


Det finns inte tillräckligt med observationsbevis för att hävda att havets pH sjunker, än mindre att en sådan nedgång beror på ökad antropogen koldioxidkoncentration i atmosfären. Det finns en oerhörd variation av pH-värden i haven vilket gör det svårt överhuvudtaget att få en rättvis bild av läget.

Påståenden om att världshaven blir surare och att den genomsnittliga surheten i ytvatten har stigit med cirka 26 % under de senaste 200 åren har dock INGET VETENSKAPLIGT OBSERVATIONSSTÖD.



Referenser

____________________________________________________________________







282 visningar3 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla
bottom of page