top of page
  • Skribentens bildChrister Käld

Vad kan ligga bakom klimatförändringarna? ::: Del 5 - Jordens ökande centrifugalkraft (snurrar kraftigare) har fått planetens temperatur att öka


De små förändringarna i den globala medeltemperaturen med bråkdelar av en grad som kan fångas upp med klimatmodeller beror på de ÅRLIGA VARIATIONERNA I DYGNETS LÄNGD och inte CO2-ökningar i atmosfären. Den minskade excentriciteten i jorden omloppsbana har fått Jorden att snurra snabbare vilket påverkat dygnets längd. Denna ökning av centrifugalkraften har gjort att CO2-mängden ökat i atmosfären.










John Bruyn är en pensionerad geofysiker med en bakgrund inom prospekteringsgeologi, geofysik, seismologi och inom fjärranalys via satellit. Sedan han såg Al Gores "En obekväm sanning" 2007 och omedelbart insåg att den hockeyklubbsgraf han presenterade var omöjlig, har han forskat i den påstådda antropogena globala uppvärmningen/klimatförändringsidén som den offentligt har presenterats.

" Att studera Milankovic-cyklerna och analysera solsystemets efemerider (himlakropparnas positioner) från NASA 2013 har gett mig en förståelse för klimatologi som kan ses som motsvarigheten till att doktorera. Inte så prisbelönt för att göra det självständigt men det måste bara göras. En del av de resultat jag presenterar motsäger etablerade åsikter som drivs av den politiska agendan hos IPCC et al. till stöd för den antropogena globala uppvärmningen (AGW) bluffen och Ponzi-systemet. Detta har resulterat i att många institutioner har betett sig samvetslöst mot atmosfärsfysiker och andra framstående vetenskapsmän som motsätter sig den avsiktliga förvrängningen av vetenskapen och av väletablerade vetenskapliga principer", säger geofysiker John Bruyn.


Detta inlägg bygger på John Bruyns studier och hans material.



Figur: Torris på Mars yta



Koncentrationen av CO2 styrs av naturliga processer


Mars yta visar att CO2 är genomskinligt för strålning i den synliga delen av det elektromagnetiska spektrumet tills det blir reflekterande som torris vid temperaturer under dess -78,5 C (109,3 F) fryspunkt. En svart kropp som strålar ut vid sådana temperaturer gör det vid våglängder nära 15 μm (mikron), det vill säga mycket låg energi i den bortre änden av den bortre infraröda delen av det elektromagnetiska spektrumet.


Koncentrationen av CO2 i atmosfären styrs av mängden vattenånga i luften och dess koncentration stiger och sjunker med variationerna i solinstrålning och variationer i jordens rotationshastighet. Tillsammans driver de avdunstningen av H2O från den globala ytan, liksom CO2-utsläppen från havet i tropikerna. Avkylning och den minskande hastigheten på jordens rotation mot högre breddgrader gör att avdunstningen och havets CO2-utsläpp minskar med latituden och vänder den processen, samt gör havet till världens primära kolsänka. Men det är dock inte CO2 som ligger bakom de temperaturförändringar vi sett.



Förskjutning av Perihelium på gång


Jordens rörelse runt Solen har inte en cirkelform utan är elliptisk. För närvarande är jorden som närmast solen (perihelium) i början av januari. Det vill säga under norra halvklotets vinter. Men p.g.a. solens egen förändring i barycentret och förändringar i gravitationsfälten från de stora planeterna är en förskjutning på gång. Under de kommande 13 000 åren kommer denna tidpunkt att via vårdagjämningspunkten förskjutas mot norra halvklotets sommarsolstånd. Denna förskjutning inverkar i slutändan på vårt klimat eftersom det åstadkommer förändringar i solinstrålningen.


Figur: Perihelium är den punkt där en himlakropp som rör sig runt en sol befinner sig närmast solen. Vid perihelium når himlakroppen sin högsta hastighet kring solen. Källa : Wikipedia




CO2 har ökat p.g.a. ökad centrifugalkraft när dygnstiden ändras


Enligt Milankovic-cyklerna har solinstrålningen koncentrerats i tropikerna med den minskande snedheten i jordens rotationsaxel under de senaste 10 årtusendena. Perihelium har bidragit till detta genom att flytta norrut sedan mitten av 1200-talet. Den minskande excentriciteten i jordens omloppsbanor har ökat överljudshastigheten för jordens rotation och kommer att fortsätta att göra det en tid. Den ökande centrifugalkraften (trögheten) har fått atmosfärens CO2-koncentration att öka. Eftersom havsnivån fortsätter att sjunka på de högsta breddgraderna (se Från Wikipedia) och kommer att leda till att de grunda haven i tropikerna börjar torka ut, kommer CO2-utsläppen att börja minska i enlighet med detta.



Diagrammet ovan visar variationerna i dagslängd (LOD) hämtat från Wikipedia och hur dessa har förkortats med millisekunder som ett resultat av den ökande hastigheten på jordens rotation från den minskande excentriciteten i jordens banor.




Förändringarna matchar variationerna i solens BARYCENTRISKA rörelser


Svängningarna matchar variationerna i solens barycentriska rörelser (se bilden nedan) som orsakas av gravitationen och banorna för de 4 yttersta planeterna (JSUN) med 99,6 % av planetsystemets massa. Dessa styr den ~11-åriga solcykeln, såväl som solens ~22-åriga magnetiska cykel på grund av Jupiters och Saturnus vertikala rörelse i förhållande till solekvatorns plan som orsakas av lutningarna i deras banor i förhållande till det planet och styrs av orienteringen av Vintergatans gravitation. Vi har alltså att göra med effekter av stora interplanetariska rörelser i vårt solsystem.





Bilden ovan visar solbanorna runt solsystemets barycentrum från 1970–2022. Som framgår av den tidigare LOD-bilden visar SS2 att när solens rörelse är liten ökar dagslängderna och när solens omloppsbanor är stora minskar dagslängderna. Detta gör det mycket troligt att de små förändringarna i den globala medeltemperaturen med bråkdelar av en grad som kan fångas upp med klimatmodeller beror på de årliga variationerna i dagslängd istället för CO2-ökningar.






Denna graf (hämtat från John Bruyns eget arbete, baserat på NASA JPL Horizons efemerider) visar att förändringarna i jordens klimat har skett som ett resultat av de förändrade formerna på JSUN:s banor under de senaste 2000 åren (och innan dess) och deras ständigt föränderliga periheliumavstånd. De visar de verkliga orsakerna till klimatförändringarna med en 973-årig tusenårig cykel, liksom den ungefär 60-åriga cykeln för fasning av Jupiters och Saturnus banor och stora konjunktioner enligt förhållandet 5:2 för deras omloppstider på 12 år respektive 29,5 år. Se även SOLENS roll i klimatförändringen ::: Del 3/3 Planeternas påverkan (klimatvett.fi)




2022 ett intressant år


Den ~60-åriga stora konjunktionscykeln mellan Jupiter och Saturnus har länge erkänts av forntida astronomer och i den kinesiska kalendern. Cykeln som nådde sin topp 2019 och den vertikala rörelsen hos alla de 4 yttersta planeterna, Jupiter (318 E-massa), Saturnus (95 E-massa), Uranus 14,5 E-massa) och Neptunus 17,1 E-massa) konvergerade alla långt söder om solekvatorns plan 2022 (röda ringen i bilden nedan), vilket drog jorden med bara 0,22 % av planetsystemets massa lite längre söderut och exponerade mer av norra halvklotet för sol. Denna anmärkningsvärda händelse nonchaleras helt av IPCC:s klimatmodeller.





Även Arktis påverkades


Denna bild (från Bruyns eget arbete) av den vertikala rörelsen hos de 4 yttersta planeterna (JSUN) visar att enligt NASA JPL Horizons efemerider placeras deras banor alla 4 långt under solekvatorns plan, med effekten att jordens bana också tvingas lite längre söderut och utsätter Arktis för mer solinstrålning.


Vid temperaturerna i troposfären som är över fryspunkten för CO2 (-78,5 °C) är den transparent för elektromagnetisk strålning., men inte när den är frusen som torris i den lägre stratosfären med temperaturer under dess fryspunkt. I troposfären suspenderar den upp till 100 gånger högre koncentrationen av H2O-molekyler som är lättare än luft CO2-molekylerna och hindrar dessa från att bilda ett tätt ytskikt med högt tryck och hög temperatur som de gör på Venus där 1 dag tar längre tid än ett år.



CO2 har liten roll i systemet


Av detta följer att det bästa och största kyl- och luftkonditioneringssystemet på jorden är

  • centrifugalkraften (trögheten) hos överljudsfarten, ungefär 1 677 km/h (1 042 mph),

  • ekvatorialhastigheten hos jordens rotation och

  • bergskedjor som snurrar CO2 ut i den övre atmosfären

På vägen ner förlorar CO2 sin energi i den lägre stratosfären och fryser när den når -78,5 C för att bli reflekterande som torris men den strålningen, var och när den sker är för svag för att ha någon effekt på en mycket varmare troposfär där CO2 tinas upp genom bindning med H2O-molekyler och hjälper dessa att kondensera, bildar moln och fälls ut som lätt surt regn.


Anledningen till den uppåtgående pH-gradienten mot polerna kommer från H2O som kräver färre CO2-molekyler för att fällas ut när temperaturen sjunker och centrifugalkraften (trögheten) för jordens 24-timmars rotationsperiod går till noll. Jordens oblatitet ( inte helt rund ) gör också att gravitationen ökar till sitt maximum genom att ytan vid polerna förs närmare jordens kärna.

Därav följer att CO2 som en "växthusgas" blir helt irrelevant i sammanhanget.



Christer Käld

276 visningar0 kommentarer

Comments

Rated 0 out of 5 stars.
No ratings yet

Add a rating
bottom of page