Är det sant att dagens CO₂-nivåer inte överträffats de senaste 800.000 åren?

IPCC påstår att dagens koldioxidnivå i atmosfären inte överträffats under de senaste 800.000 åren och att ökningens hastighet inte varit så kraftig under denna tid. Hur kan de säga så när metoderna för att analysera så gammal data långt ifrån är pålitliga? Hur kan de med säkerhet veta att det inte förekommit någon CO2-topp av dagens mått alls under så lång tid?

BORDE DE INTE VARA TVÄRSÄKRA OM DE SÅ TYDLIGT KOMMER MED ETT SÅDANT PÅSTÅENDE?

Iskärnor är cylindriska isproppar som borras upp ur glaciärer för att studera jordens historiska klimat, med data som sträcker sig upp till 1,2–1,5 miljoner år tillbaka i tiden. Genom att analysera syreisotoper, koldioxidmolekyler och luftbubblor i isen kan forskare få en bild av tidigare temperaturer och atmosfäriska CO2-halter. Isen visar på tydliga cykler av istider och värmeperioder.

IPCC:s bild av koldioxidens nivåer de senaste 800.000 åren.

En utbredd klimatmyt (WMO och Naturvårdsverket) hävdar att koldioxidhalterna stiger snabbare idag än någonsin tidigare under de senaste 800 000 åren, kan till och med vara den högsta koncentrationen på miljontals år. Finns det övertygande bevis på att vi kan lita på detta påstående? Är grafen ovan den representativa modellen som har vetenskapligt stöd? Är vi SÄKRA på att CO2-nivån nu slår rekord?

Sanningen är: ingen vet med säkert

Och det är just där vetenskapen kommer in i bilden. Det finns inget sätt att mäta hastigheten på tidigare uppvärmningsfaser. Det betyder att ingen kan påstå att dagens uppvärmning är "oöverträffad".

Sanningen är baserad på vetenskap, fysikens lagar och korrekta analyser. Finns dessa bakom påståendena ovan och IPCC:s graf? Svar NEJ.

Innan snö blir fast is, existerar den i ett så kallat "firnlager". Detta hänvisar till det porösa, kompakta snölagret som så småningom stelnar till glaciäris. Men detta händer inte över en natt.

Dessa isbubblor är inte avskärmade från den omgivande luften. Därför strömmar luft obehindrat genom detta lager i årtionden eller till och med århundraden innan vikten av den nya snön slutligen stänger porerna. Denna skillnad mellan gas- och istiden är anledningen till att en enda inlandsis innehåller luft som är betydligt yngre än den omgivande isen.

Eftersom luften kan cirkulera under dessa 50 till 200 år (beroende på snötätheten på platsen) representerar inte en enda bubbla ett år. Den kan representera ett glidande medelvärde över ett sekel.

Om en massiv CO₂-topp inträffade för 10 000 år sedan, men bara varade i 40 år, skulle iskärnan jämna ut den. Toppen skulle utjämnas över de omgivande århundradena med lägre värden, så att den framstår som en liten, osynlig topp.

Att jämföra en 20-årig satellittrend med ett 200-årigt medelvärde från iskärnor är som att jämföra ett högupplöst fotografi med en suddig bild som inte går att identifiera alls. Det går bara helt enkelt inte.

Dessutom finns det ....

Stora utmaningar med iskärneanalys

Iskärneanalys möter hinder i:

• utvinning

• kontaminering

• tolkning av resultat

• etik vid bedömning

Mera om detta finns att läsa här.

Dessa utmaningar är inte småa och man har inte full tillit till istappsanalyser i dag . Osäkerheten kring resultatets träffsäkerhet gör att vi bara kan få en viss uppfattning om det vi önskar få fram. Långt ifrån den säkerhet som IPCC genom sin tydliga graf vill påskina.

Att mot bakgrunden av detta kunna slå fast att istappsanalyser från borrprover berättar att dagens CO2 nivå inte förekommit på minst 800.000 år är inte trovärdigt. Bör anses som ett populistiskt påstående utan vetenskaplig förankring för att driva en politisk fråga i en viss riktning.

I en studie gjord 2025 av Dai Ato (fristående forskare från Japan) med rubriken:

Pitfalls in Global Warming and Climate Change Research: Flaws in Ice Core Reconstructions of Atmospheric CO2 - The Naked King of 280 ppm at the Industrial Revolution -

drog han följande slutsats:

Slutsats:

Denna artikel visar att antagandet om en CO2-koncentration på 280 ppm i atmosfären vid den industriella revolutionens början, vilket är förutsättningen för modern klimatförändringsforskning, är bristfälligt. Det råder ingen tvekan om att siffran 280 ppm är en betydande underskattning. De olika oförklarliga fenomenen och motsägelserna som ses i CO2-rekonstruktionsvärdena från antarktiska iskärnor symboliserar bristerna i data. Detta beror på de inneboende begränsningarna i iskärnerekonstruktionsmetoden överlag vilket skapar alltför stor osäkerhet.

Den främsta orsaken till den stigande atmosfäriska koldioxidhalten är den stigande strukturella koldioxidhalten (SST), som fungerar ungefär som den universella gravitationen. Och det är naturligtvis också ett resultat av de övergripande effekterna på kolcykeln på grund av olika faktorer på jorden, såsom fotosyntes och respiration, samt den atmosfäriska temperaturen som påverkar dem. Dessutom har antropogena utsläpp inte haft någon signifikant effekt på atmosfärisk koldioxidhalt ur statistisk synvinkel.

Därför beror den ökande CO2-halten till stor del på naturfenomen. Analys av de externa och interna faktorer som orsakar variation i SST och graden av deras inflytande väntar på ytterligare studier.