top of page
  • Skribentens bildChrister Käld

CO2 nivån kan ha varit uppe i dagens nivå minst två ggr sedan 1800

Uppdaterat: 31 jan.


Media ger oss kanske felaktigt bilden av att dagens koldioxidnivå i atmosfären inte varit så hög på 3 miljoner år. Noggranna kemiska CO2-gasanalyser av luft sedan 180 år tillbaka visar på en annan trend än den som IPCC och media publicerar. En studie gjord 2006 visar på att Keeling, som ligger bakom den kurva som bl.a IPCC framhäver, medvetet eller omedvetet lämnade bort viktig information.


Positiva återkopplingar saknar bevis

Den gängse teorin bakom de klimatförändringar som observerats är att mänskliga utsläpp av koldioxid får jorden att värmas upp genom den så kallade växthuseffekten. Det märkliga är att förändringar i koldioxidhalten under förhistorisk tid aldrig orsakat märkbara klimatförändringar. Detta tyder på att förstärkande s.k. positiva återkopplingar inte har noterats. Däremot kan man iaktta negativa återkopplingar, d.v.s. händelser som utanför CO2 pressat ner temperaturen .

Stora klimatförändringar inte styrda av koldioxidnivåer


Det finns tider när koldioxidhalten varit uppe i flera 1000 ppm. Att koldioxidhalten legat på en relativt låg nivå och inte nämnvärt rört sig under de senaste istiderna pekar på att kanske de största klimatförändringarna som uppträtt på jorden inte har något att göra med koldioxid. Varken själva nerisningen eller smältningen har styrts av koldioxid.

Den utlösande faktorn har varit ändringar i solens instrålning beroende på jordens position i förhållande till solen, de så kallade Milankowic-cyklerna

Koldioxidhalten i atmosfären ligger nu på ca 420 ppm, eller 0.0420 %, från en nivå på ca 300 ppm för ca 40 år sedan. Liksom i all annan vetenskap lönar det sig att ta en titt på historien för att skapa sig en bild av vad som är rimligt. Är det som vissa säger, att koldioxidhalten är högre nu än någonsin? Vad baserar de sina uttalanden på?


Koldioxidmätningar från borrkärnor


I princip alla ”moderna” uppskattningar av koldioxidhalten bygger på analyser av borrkärnor från Grönland och Antarktis. Man borrar flera hundra meter ner i isen, tar ut en borrkärna, listar ut vilket årtal som motsvarar ett visst djup, kapar upp en bit, smälter isen och mäter hur mycket koldioxid just den isbiten innehåller. Utan att vilja förringa de forskares arbeten som ligger bakom sådana analyser får man nog ändå tänka sig att det finns ett visst mått av mätosäkerhet här.



Finns 90 000 kemiska mätningar gjorda


Intressant är att det finns gott om koldioxidmätningar i den vetenskapliga litteraturen, från ca 1830 och framåt. Faktiskt totalt mer än 90 000 mätningar under perioden. Dessa mätningar är noggrant dokumenterade och utfördes av den tidens främsta vetenskapsmän men har inte kommit till allmän kännedom och uppvisar helt andra resultat än borrkärnorna (Fig 1). De här resultaten ignoreras emellertid fullständigt av IPCC och klimatrörelsen. Är det för att de är obekväma, att de förstör deras ”narrative”? Eller tror vi inte på så pass gamla arbeten? Vad gäller det senare tror jag att man ska vara väldigt försiktig med att döma ut äldre forskningsresultat. Deras utrustning kan verka vara ålderdomlig, men kunskapen och kompetensen var det inget fel på. Den kritik som framförts handlar till stor del om metodiken och det kan finnas fog för den. Men det är ändå svårt att helt bortse från dessa mätningar.

Fig 1, historiska mätningar av CO2, sammanställning av Dipl. Biol. Ernst-Georg Beck, Merian-Schule Freiburg, 8/2006. Den lila kurvan är Keelingkurvans resultat under samma period .


CO2-toppar inföll samtidigt som värmetoppar


Det intressantaste är kanske ändå att mätningar från 1930- och 40-talen visar på lika höga koldioxidkoncentrationer i atmosfären som nu. Ännu intressantare blir det när man inser att båda CO2-topparna som inföll omkring1820 och 1940 också sammanfaller med en globala värmetoppar just då. 1930-talets temperaturer var lika höga, kanske ännu högre än dagens. Från 1940 och fram till 1980 föll temperaturerna (under min uppväxt talades det mycket om att vi stod inför en ny istid) och även koldioxidhalterna. Från 1829 sjönk koncentrationen av koldioxid i luften på norra halvklotet från t.ex. 400 ppm fram till 1900 till mindre än 300 ppm och steg fram till 1942 till mer än 400 ppm. Efter det maxet sjönk den till t.ex. 350 ppm och steg igen fram till idag 418 ppm.



Forskare bakom mätningarna


Noggranna mätningar hade gjorts av bl.a. de Saussure 1826, Pettenkofer/v.Gilm 1857, Schulze 1864/71, Farsky 1874, Uffelmann 1886, Letts und Blake 1897, Krogh och Haldane 1904, Benedict 1912, Lundegardh 1920, van Slyke 1929, Dürst och Kreutz 1934 alternativt 1940, Misra 1942 eller Scholander 1946 med mätinstrument genom vilka från 1857 (Pettenkofer) en noggrannhet på +/-0,0006 Vol% till under +/-0,0003 Vol% =~3 ppm (Lundegårdh 1926) uppnåddes.



Slutsatser


Dessa pionjärer inom kemi, biologi, botanik, medicin och fysiologi utgjorde dagens kunskap om metabolism, näringslära, biokemi och ekologi. Den moderna klimatologin ignorerade deras arbete fram till idag trots att det ligger till grund för alla läroböcker vid de nämnda fakulteterna och hedrades med flera nobelpriser. Totalt har alla dessa över 90 000 mätningar inom nästan varje år sedan 180 år gett följande resultat: 1. Det finns ingen konstant exponentiell ökning av CO2-koncentrationen sedan förindustriell tid utan en varierande CO2-halt i luften som följer klimatet. T.ex. runt 1940 fanns det ett maximum av CO2 på minst 420 ppm, före 1875 fanns det också ett maximum.

2. Historisk luftanalys på kemisk väg ger inte en förindustriell CO2-koncentration på 285 ppm (IPCC), som modern klimatologi postulerar. Däremot är genomsnittet på 1800-talet på norra halvklotet 321 ppm och på 1900-talet 338 ppm. 3. Dagens CO2-värde som anses vara hotfullt, har dykt upp flera gånger under de senaste 200 åren, under 1900-talet runt 1942 och före 1870 på 1800-talet. Den maximala CO2-koncentrationen under 1900-talet steg till över 420 pmm år 1942. 4. Noggranna mätningar av CO2-luftgashalter hade gjorts från 1857 med kemiska metoder med ett systematiskt fel på maximalt 3 %. Dessa resultat ignorerades när de rekonstruerade CO2-koncentrationen i luft under den moderna värmeperioden. 5. Callendar och Keeling var de viktigaste grundarna av den moderna växthusteorin (IPCC) vid sidan av Arrhenius. Litteraturforskning bekräftade att de ignorerade en stor del av tillgängliga tekniska filter och endast valde ett fåtal värden för att få en validering av sin hypotes om bränsleförbränning inducerad ökning av CO2 i luft. Vidare diskuterade och reproducerade dessa författare de få utvalda historiska resultaten med kemiska metoder på ett felaktigt sätt och propagerade för en ogrundad uppfattning om dessa metoders kvalitet, utan att ha behandlat dess kemiska grund.



Fig: Keelingkurvan från 1700 fram till nutid

114 visningar4 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla
bottom of page