Vattenånga är överlägset den kraftigaste växthusgasen av alla och eftersom moln innehåller vattenånga har de definitivt en inverkan på klimatet. Faktorer som mängden av moln, var molnet befinner sig och hur molnet ser ut avgör molnets totala effekt på uppvärmningen av vårt jordklot.
IPCC har valt att mer eller mindre ignorera detta eftersom deras klimatmodeller har svårt att hantera denna något komplexa del av klimatvetenskapen. De har i sina modeller UTGÅTT från att molnen har en positiv återkoppling på uppvärmningen utan att desto mera förklara det och då valt att kompensera detta med att höja deras prognos för klimatkänsligheten i stället, antagligen för att gardera sig.
Många forskare och experter har studerat molnbildningen i detalj och här kommer sammandrag av 4 experters slutsatser.
Johannes Muelmenstaedt forskare i meteorologi
Moln kan ha en större kylande effekt på planeten än vad klimatmodellerna för närvarande antyder, enligt ny forskning.
Artikeln, som publicerades i Nature Climate Change, syftar till att korrigera ett "långvarigt" och "oadresserat" problem inom klimatmodellering – nämligen att befintliga modeller simulerar för mycket nederbörd från moln och därför underskattar deras livslängd och kyleffekt.
Författarna har uppdaterat en befintlig klimatmodell med en mer realistisk simulering av nederbörd från "varma" moln – de som bara innehåller vatten, snarare än en kombination av vatten och is. De finner att denna uppdatering gör "cloud-lifetime feedback" – en process där varmare temperaturer ökar molnens livslängd – nästan tre gånger större.
Författarna konstaterar att IPCC:s senaste rapport AR6 förutspår en snabbare framtida uppvärmning än sina föregångare. Det beror till stor del på att de nya modellerna simulerar en mindre kyleffekt från moln.
På grund av detta säger Muelmenstaedt att det viktigaste att ta med sig från studien är att "ta den extra uppvärmningen i AR6 med en nypa salt tills några av de andra kända molnproblemen också är åtgärdade i modellerna".
I ett gästinlägg i Carbon Brief som publicerades 2018 förklarar professor Ellie Highwood – professor i klimatfysik vid meteorologiska institutionen vid University of Reading – hur moln kan påverka den globala temperaturen:
"Låga, ljusa moln har en till stor del kylande effekt eftersom de reflekterar solljus bort från jordens yta. Höga, tunna moln som består av iskristaller är mer eller mindre genomskinliga för solljus, men absorberar utgående infraröd strålning, sänder ut en liten del av den och värmer därmed upp planeten. Det som gör det hela ännu mer komplicerat är att det på de flesta ställen finns flera lager av moln samtidigt."
I artikeln drar Highwood slutsatsen att moln har en övergripande kylande effekt på planeten. Hon beskriver också det omfattande arbete som klimatforskare har utfört för att simulera molnprocesser mer exakt, men konstaterar att moln fortfarande är "de mest spännande och utmanande komponenterna i klimatsystemet".
Mike Jonas forskare matematiker
Molnfeedback, om det finns någon, är negativ
Ur ABSTRAKTet
I stort sett alla klimatmodeller som IPCC hänvisar till visar en stark positiv molnåterkoppling.
Molnåterkoppling är den process genom vilken en förändrad yttemperatur påverkar molntäcket, vilket i sin tur påverkar yttemperaturen. I denna artikel analyseras alla månatliga satellitdata för havsytetemperaturer och molntäcke över haven, för hela den tillgängliga perioden juli 1986 till juni 2017, för att testa denna egenskap hos klimatmodellerna. Som väntat är trenderna för den totala perioden stigande havsytetemperaturer och minskande molntäcke.
Men analysen visar också på ett oväntat samband mellan havsytans temperatur och molntäcket: ökningar av havsytans temperatur är förknippade med ökningar – inte minskningar – av molntäcket under de närmaste månaderna. Dessutom tenderar molntäcket att fånga upp en större andel av den inkommande solstrålningen än den utgående havsstrålningen. Den oundvikliga slutsatsen är att molnåterkoppling är negativ. I vilket fall som helst kan den observerade minskningen av molntäcket över haven mellan 1986 och 2017 inte ha varit en återkoppling från stigande temperatur. Konsekvenserna för klimatmodellerna är förödande.
Gabriel Oxenstierna Fil.dr. i nationalekonomi Denna utmärkta och genomgripande serie om molnens effekt på den globala uppvärmningen och hur IPCC hanterar detta har publicerats i klimatupplysningen.se. Vi ser delar ur serien här men hänvisade länkar visar hela avsnitten.
1. Molnens strålningseffekt
Moln är komplicerade, och det finns brister i förståelsen av dem, både fysikaliskt och klimatologiskt. IPCC skriver i AR6 WG1: “För närvarande är molnåterkopplingar fortfarande den största källan till osäkerhet i uppskattningar av klimatkänsligheten.”
Nyligen kunde vi också här på KU läsa om hur den ledande molnforskaren Björn Stevens kritiserar forskarkollegor och IPCC för att överskatta molnens feedback-effekt på uppvärmningen och därmed klimatkänsligheten (ECS).
Alla moln har en kylande effekt genom att reflektera bort, och därmed minska mängden solljus som når jordytan.
Alla moln har också en värmande effekt genom att absorbera en del av jordens infraröda strålning så att den inte strålar ut i rymden, en så kallad växthuseffekt. Även detta kan vi tydligt känna själva, exempelvis under kalla vinternätter. När moln glider in under en molnfri vinternatt dämpas kylan. Låga moln är som en varm filt, som skärmar av fönstret ut mot rymdens oändliga värmesänka. Denna effekt är ungefär 30 W/m2.
Totalt sett är kyleffekten större. Den kylande nettoeffekten är stor, globalt är det cirka -20 W/m2, enligt CERES-data (Cloud Radiative Effect, CRE). Den är dock mycket ojämnt fördelad över Jordens yta.
Vi kan också jämföra molnens nettokylande effekt på cirka 20 W/m2 med den värmande strålningseffekten (radiative forcing) av växthusgaser. Den är cirka 3 W/m2. Molnens kylande effekt är alltså 6 – 7 gånger större. Vid en fördubbling av CO2 till 560 ppm(v) kommer strålningseffekten att ligga på 3,9 W/m2, dvs. en ökning med enbart 0,9 W/m2. Storleksmässigt är vi inom felmarginalen för de långsiktiga förändringar som sker på molnsidan, se vidare nästa artikel i denna serie.
2. Molnens strålningseffekt varierar över tiden
Vi kan avslutningsvis konstatera att vi har ett antal långsiktiga trender som pågår i molnen och atmosfären. De kanske mest framträdande trenderna är en minskad global molnutbredning sedan åtminstone 1983; en minskad LW-effekt av molnen samtidigt som vi har en ökad SW-effekt; samt en ökad vattenmängd i atmosfären. Vi har också svängningar i CRE som är starkt korrelerade med ENSO-indexet, vilket i sin tur indikerar en koppling till solcykelns varierande UV-strålning.
3. Molntermostaten står orubblig på 26°
Hur förändras molnens strålningseffekt med temperaturen? Detta är en central fråga i ett klimat som kännetecknas av uppvärmning. I figuren nedan visas hur denna molneffekt (cloud radiative effect, CRE) ändras när temperaturen ökar en grad, i genomsnitt för perioden 2000–2017, enligt CERES-data.
Vi ser hur tropikerna bidrar till en kylande effekt vid en temperaturhöjning (de blå och gröna områdena).
Det verkar vara något magiskt med temperaturen 26°C i tropikerna. Både molnens strålningseffekt och molnutbredningen börjar slå om vid just denna temperatur.
Moln transporterar inkommande solenergi från de varma tropikerna till andra delar av Jorden via (djup)konvektionen och via vädersystemen. Konvektionen transporterar bort betydligt mer värme från Jordens yta än den utgående långvågsstrålningen.
4. Molnen leder över koldioxiden
Ett av de största tvisteämnena i klimatfrågan är hur stor klimatkänsligeten (Equilibrium Climate Sensitivity, ECS) för CO2 och andra växthusgaser är. Den definieras av IPCC som ’yttemperaturens känslighet för fördubblade utsläpp av CO2, inkluderande alla feedbacks’.
IPCC har genom alla 43 åren sedan Charney-rapporten varit genuint osäkra på ECS, helt enkelt därför att de inte vet. Man har särskilt stora bekymmer med att avgränsa molnens effekt. I AR6 skriver de: “clouds remain the largest contribution to overall uncertainty in climate feedbacks (high confidence).”
IPCC kommer fram till att molnen med ”hög sannolikhet” har en positiv klimateffekt, och räknar fram en ganska hög siffra på 0,42 W/m².
Detta betyder i praktiken att ju varmare det blir, desto större blir denna feedback och desto mer späs uppvärmningen på i en självförstärkande molnåterkoppling.
Denna slutsats har länge kritiserats av klimatrealister. På senare tid har även prominenta molnforskare sällat sig till kritikerna – se till exempel intervjun med Björn Stevens nyligen, där han menar att molnens klimateffekt är ”noll”. Ett varmare klimat skulle alltså enligt honom inte påverka molnens effekt.
5. Molnfeedbacken
IPCC viktar ihop molnfeedback för olika molntyper beräknad med klimatmodeller (ESM eller GCM). Man låter modellerna räkna ut återkopplingen i olika ytceller för en viss molntyp och viktar sedan ihop resultatet i global skala. Sammantaget kommer man fram till att vi har en ganska stor, positiv molnfeedback på 0,42 W/m2. Men osäkerheten är mycket stor, spannet är från 0,1 till 0,8.
Den klimatforskning som IPCC relaterar till bygger i extremt hög grad på simuleringar i datormodeller. Det är denna typ av modellbaserad beräkning som molnforskaren Björn Stevens kritiserar i sin uppmärksammade intervju.
Intervjuare: Är modellerna felaktiga? Stevens: Ja. Alltför många ’barnboksmoln’ och inte tillräckligt med riktiga moln. /…/ Modellerna med de mest extrema prognoserna har misslyckats, och förtroendet för de mindre katastrofala nivåerna av klimatkänslighet har ökat. Enligt min åsikt är molnens bidrag fortfarande överskattat. /…/ Baserat på våra senaste mätningar, samt teoretiska framsteg skulle jag idag säga att det är: noll.
Även om det råder ’IPCC-konsensus’ råder det alltså inte forskningskonsensus. Molneffekten kan vara positiv, noll, eller enligt vissa forskare till och med negativ. Storleken på molnfeedbacken har en dramatisk inverkan på klimateffekten av en fördubbling av växthusgaserna (ECS). IPCC anger i AR6 att man gissar att ECS är 3,0 och att man kalkylerar med ett ”sannolikt” intervall för ECS från 2,5 till 4,0 grader .
Men om molneffekten är noll som Stevens menar, landar vi – med IPCC:s siffror i övrigt – i stället på 2,2 grader. Detta är för övrigt samma siffra som Wijngarden och Happer kommer fram till. Även Nic Lewis har nyligen landat på samma siffra i en publicerad artikel, som utgör en genomgång och revidering av Sherwoods resultat.
6. Ett vetenskapligt grundskott mot klimatpaniken
Hur stor är klimatåterkopplingen från molnen, den så kallade molnfeedbacken? Frågan är mycket omstridd: IPCC-konsensus tror på en stor positiv feedback, men många framstående molnforskare tror att den snarare är noll, eller till och med negativ.
I november 2022 publicerades en forskningsrapport i Nature som stödjer Björn Stevens uppfattning. Omfattande fältstudier ute över Atlanten visar att molnen i de stora passadvindsbältena (30S – 30N) är betydligt mer klimatstabila än vad forskningen i form av IPCC-konsensus hittills trott. Det är en stor forskningsinsats med över 100 forskare inblandade.
Deras resultat har stora implikationer vad gäller klimatkänsligheten och vidare för klimatpolitiken och ’klimatpaniken’. Det är därför på sin plats att lyssna till dessa forskare.
De nya resultaten om passadbältsmolnen har en viktig implikation för klimatmodeller: höga värden på ECS är orimliga. Med forskarnas ord i Nature: ”Our findings refute an important line of evidence for a high climate sensitivity.”
Så här säger en av de ledande forskarna i studien, Raphaela Vogel: “Vår fältstudie medför att modeller med höga positiva feedbacks är orimliga. Den förklarar på processkala varför molnfeedbacken är svag, vilket stöder denna slutsats. Resultaten gör att en viktig länk i argumentet för en hög klimatkänslighet vederläggs.”
7. Tropiska åskväder driver den största klimatvärmemaskinen
De flesta människor är numera bekanta med olika varianter av värmemaskiner. Vi har alla kylskåp hemma, många har värmepump. Värmemaskiner bygger på att utnyttja temperaturskillnader för att flytta på värmeenergi. Vi förstår att värmeenergi i processen omvandlas till mekanisk energi och transporteras inuti dessa maskiner, samt att de har en energibärare (ett köld/värmemedium) som utför dessa omvandlingar.
Vad många kanske inte tänkt på, är att även Jordens klimat fungerar som en värmemaskin – i gigantiskt format. Atmosfären och hydrosfären samverkar i kopplade processer för att jämna ut det synnerligen ojämna inflödet av solenergi
Hadleycellen är det mest betydande exemplet på en klimatvärmemaskin.
Solens värme flödar in som starkast i de heta tropikerna varpå en del av energin omvandlas till rörelseenergi i havets strömmar och atmosfärens vindar. Värme gör att fukt avdunstar och stiger uppåt (konvektion). Den latenta värme som bundits i vattenångan frigörs när moln formas och vatten kondenseras. En del av energin strålar ut i rymden och en annan del drivs bort från ekvatorn mot subtropiska latituder. I tropopausen gör corioliskraften att vindarna böjer av österut vilket resulterar i de subtropiska jetströmmarna.
I processen fälls nederbörd ut (kondensation) och den kallare och torrare luften sjunker nedåt vid 30:e breddgraderna. Därvid komprimeras den och värms upp, men samtidigt avger den värmestrålning, vilket har en kylande effekt. Så blåser den tillbaka mot ITCZ i form av passadvindar.
En allmän klimatteori om variationer i den meridionala transporten av energi och vattenånga som huvudsaklig drivkraft i klimatförändringar håller på att utvecklas. I denna alternativa teori hamnar fokus på transport av energi, särskilt meridionalt, samt på den hydrologiska cykeln, alltså vattnets roll i klimatet på vår vattenplanet. För atmosfären gäller det särskilt vattenångan och molnens inverkan.
Denna syn på klimatet kontrasterar mot IPCC:s synsätt, som ser klimatförändringar som en följd av forcings av växthusgaser och ändrade strålningsjämvikter.
8. Styrs albedot av molnen?
Andelen solstrålning som återkastas mot rymden, det så kallade albedot, minskar över tid, se figuren. Detta betyder att mer solstrålning kommer in och värmer Jorden. Albedominskningen motsvarar en långsiktig värmande effekt som är mer än dubbelt så stor som effekten av CO2-ökningen under samma tidsperiod.
Klimatmodellerna är otillförlitliga
Hur klarar IPCC:s klimatmodeller (CMIP) av att återge hur albedot och därmed tillgänglig solstrålning styrs av molnigheten?
Svaret är att de modeller som tas fram via IPCC saknar mekanismer för att replikera symmetrin mellan halvkloten. Graden av symmetri underskattas i genomsnitt med en faktor 10 av modellerna.
Modellerna överskattar också den årliga variationen i solinstrålningen efter albedo med över 4 gånger. Modellerna saknar den centrala buffertmekanism som klimatet har i form av molnstyrning av albedot.
Modellerna klarar inte heller av att replikera ITCZ:s skiften, som reglerar energifördelningen mellan halvkloten. De modeller som undersökts genererar två kopior av ITCZ, en norr om ekvatorn och en söder därom. Detta är en empirisk omöjlighet, och visar på grundläggande konceptuella fel i modellerna.
Modellerna bygger på strålningsbalanser och är byggda för att visa på en dominerande roll för växthusgaserna. De är däremot inte bra på att hantera konvektiva flöden i klimatets värmemaskin och inte heller molnens centrala roll som pådragsventil och buffring. Dessa modellbrister är allvarliga eftersom det handlar om fundamental dynamik i klimatet.
Långsiktiga prognoser från IPCC:s klimatmodeller är kända för att vara otillförlitliga och det finns starka argument för att modellernas missriktade fokus på växthusgasernas roll gör dem olämpliga som underlag för klimatpolitiken.
Sammanfattning
Albedot har en mycket stor betydelse för klimatets långsiktiga utveckling. Albedots långsiktiga minskning gör att mer solstråling kommer in och värmer Jorden. Detta ger en mer än dubbelt så stor värmande effekt som ökningen av CO2.
Jorden har ett självreglerande och buffrat system som styr hur mycket solstrålning som släpps in. Det fungerar i huvudsak genom att molnen skärmar av och reflekterar solstrålning, vilket mäts med molnalbedot. Även utgående värmestrålning modereras kraftigt av molnen.
Det finns en märklig symmetri mellan halvkloten i hur mycket nettoenergi de får in från solen, trots att de är mycket olika varandra.
Klimatsystemet strävar efter att minimera skillnaden i energitillgång mellan NH och SH. Symmetrin upprätthålls av molnen.
En central mekanism som kompenserar för asymmetrin i det molnfria albedot mellan halvkloten är att den Intertropiska konvergenszonen (ITCZ) säsongsvis skiftar i nord-sydlig riktning. Detta sker på så vis att ITCZ etableras längre in på det halvklot som är för säsongen mörkare.
Klimatmodellerna från IPCC saknar en av de centrala buffertmekanismer som klimatet har i form av molnstyrningen av albedot.
John Clauser forskare, fysiker, nobelpristagare
Moln spelar en avgörande roll för att reglera jordens temperatur och fungerar som en "moln-solljus-reflektivitetstermostat" som "styr klimatet, kontrollerar jordens temperatur och stabiliserar den mycket kraftfullt och mycket dramatiskt", hävdar Clauser.
Med två tredjedelar av jorden som oceanisk blir havet avgörande för molnbildning, sa han.
Minimala moln resulterar i ökad exponering för solljus mot havet, vilket utlöser ökad avdunstning och efterföljande molnbildning, vilket resulterar i fler moln. Tvärtom minskar rikliga moln detta solljus, vilket begränsar avdunstningshastigheter och molnbildning, vilket resulterar i färre moln, förklarar Clauser vidare.
Denna balans fungerar som en naturlig termostat för jordens temperatur.
Clauser hävdar att denna "termostat" -mekanism har ett mycket större inflytande på jordens temperatur än effekten av CO2 eller metan. Han presenterade för Epoch Times preliminära beräkningar som tyder på att effekten av denna molnreflektivitetsmekanism kan överskugga CO2:s påverkan med mer än 100 eller till och med 200 gånger.
Alla moln, oavsett höjd eller typ, verkar ljusa vita när de ses från solens riktning, enligt Clauser. De reflekterar vanligtvis nästan 90 procent av inkommande solljus, sa han. Reflektivitetsfraktionen kallas albedo. Albedo har felaktigt hållits konstant i olika klimatmodeller, hävdar Clauser.
Han tycker att det är förbryllande hur dessa betydande variationer, allt från fem till 95 procent molntäcke, har förbisetts.
Vad kan vi då dra för slutsatser efter att ha läst dessa experters utläggningar?
IPCC behandlar frågan om molnens inverkan i klimatsystemet mycket styvmoderligt och förbiser dess stora roll i uppvärmning och kylning av jordens atmosfär.
IPCC räknar i sina modeller med en POSITIV molnåterkoppling när forskning visat på att den totala återkopplingen är noll eller till och med NEGATIV.
IPCC håller en hög klimatkänslighet som sannolik vilket motbevisas av dessa forskare/experter som menar att molnens inverkan sänker klimatkänsligheten.
IPCC:s modeller har felaktigt räknat med konstant molnalbedo vilket INTE verkliga beräkningar visar.
Med hjälp av en solpanel på Teneriffa samlar jag in data.
Den 12 januari levererade panelen 2,44 kWh. Idag, tre dagar senare, satte jag på mig en kofta då molnigheten minskat elproduktionen till under 0,3 kWh.
Klart att moln kyler! Har inte någon hos IPCC legat på en badstrand och märkt när ett moln passerat? Henrik Svensmark har visat hur Solens magnetfältet påverkar molnbildningen. Valentina Zharkova har genom att studera solfläckar skapat en matematisk modell som beskriver Solens aktivitet framåt och bakåt i tiden Enligt den modellen blir det kallar nu.
Data från AEMET visar en negativ temperaturtrend här sedan 2016. Kan vara El Niño?
Den här sammanfattningen av molnens, vattnets betydelse för jordens klimat är oerhört intressant. Grotta gärna mera i denna fråga som har potential att bidra till att överge tanken på den stackars antropogena koldioxiden som orsak till klimatförändringarna.
Varför lite ökad värme efter lilla istidens slut skulle bli förödande är omöjligt att förstå och än värre varför politiska krav på att minska på CO2- utsläppen skulle vara en bra idé när växtligheten lider av CO2-anorexi är än mer korkat - och kom ihåg, detta spektakel drivs av ”storFN” med alla sina metastaser. Och att det är den ”upplysta” västvärlden med Obama, Angela Merkel med Eu som gick på ”den lätte”, som man säger i Göteborg, är mer än genant.
Ut med…
Tack för denna info. Vi kan mycket väl vara inne i en mer eller mindre kaotisk period när den gamla ”sanningen” rensas ut till förmån för nya friska tag nu på vetenskaplig grund.
Clitel skriver att de ska satsa mer på forskning kring H2O i form av ånga, co2coalition har tagit till sig Clauser som en av dess frontfigurer och under COP28 hände nog mer än vad de gått ut med. Resultatet blev i varje fall att ordföranden deklarerade att de inte låg någon vetenskap bakom klimathotet och världens ledare skrev under på att det inte alls är bråttom med utfasningen av de fossila bränslena. Gärna mindre förbränning av dem med först hållbar ersättningsenergi och dit räknas INTE de fossila…
Så här skriver Mike Jonas om sin forskning :
" Jag har skickat in en artikel till en peer-reviewed tidskrift, och anmärkningsvärt nog säger tidskriften att den gärna lägger upp den på webben medan den granskas, så här är den.
Men det har inte varit lätt att komma till den här punkten: Jag tror att det jag beskriver i artikeln är av stor betydelse för klimatvetenskapen, vilket du kan se på några av formuleringarna i artikeln, så jag var angelägen om att få den publicerad i en peer-reviewed tidskrift – IPCC ska ju bara arbeta utifrån peer-reviewed artiklar.
Den första tidskriften jag skickade in den till (i november 2019) tog två månader på sig att berätta för mig att artikeln…