Prof. em. Lennart Bengtsson refererar Steven Koonins bok "Unsettled" om klimathysterin

Folkets bild av vad klimatfrågan egentligen handlar om påminner om "viskningsleken" och hur grundinformationen förvanskas under vägens gång skriver Bengtsson i en artikel i "Det goda samhället" där han lyfter fram Koonins senste bok.

Jag blev häromdagen påmind om Steven Koonins (bilden) bok ”Unsettled” som kom ut för drygt två år sedan och som jag skrev om. Den illustrerar det märkliga problemet i Sverige där de ledande tidningarna och media i landet inte befattar sig med klimatfrågan såvida den inte är sensationell och dystopisk och där endast utvalda personer får uttala sig. Huruvida de besitter sakkunskap eller inte är helt irrelevant. Snarare tycks det vara en fördel om de inte besitter  relevant vetenskaplig sakkunskap. 

Koonin har liksom jag drabbats av publik cancellering (med vissa undantag) liksom ett antal ledande forskare världen över. 

Vetenskapen kan aldrig anses vara "settled"

Min beskrivning av Koonins bok publicerades på en mer eller mindre okänd blogg. Här kommer den för kännedom och bör ses som ett exempel på det andliga klimatet i Sverige under tidigt 2020-tal där naturvetenskapen behandlas på ett sätt som för tankarna till Galileis tid. 

Steve Koonins bok Unsettled : What climate science tells us, what it doesn´t and why it matters är en av de viktigaste fackböcker som publicerats under de senaste åren och borde läsas av alla som önskar få bättre insikt i hur klimatfrågan behandlats eller bör behandlas. Den handlar ytterst om vetenskapens roll i samhället och om vetenskapens integritet.  Vetenskapen blir aldrig färdig (settled) utan utgör ett ständigt sökande efter förståelse och fördjupad kunskap. Atmosfärforskningen har gett världen globala väderprognoser som räddar liv och egendom. Den har också gett oss kunskap om jordens klimat som man tidigare inte trodde var möjligt. Klimatforskning är ny och oerhört komplex och är därför i högsta grad ”unsettled”.  Inte minst därför borde boken läsas av journalister, beslutsfattare och politiker. Kanske kan den bidra till att göra klart för sådana läsare att man inte kan underställa jordens klimat människans vilja genom lagstiftning. För dem som inte har tid eller mental uthållighet att läsa hela boken så räcker det att läsa den utmärkta inledningen.  

Steven Koonin är en i USA välkänd amerikansk fysiker. Han disputerade vid MIT och tjänstgjorde i nästan 30 år som professor i teoretisk fysik vid California Institute of Technology (Caltech), de senaste nio åren som vice president och Provost (universitetschef). Under åren 2004 – 2011 var han Chief Scientist vid BP där han hade ansvar för förnybar energi och forskning om alternativa energikällor. 2011 utsågs han till Undersecretary for Science i DOE (Departement of Energy) i Obama-administrationen (ungefär vetenskaplig statssekreterare).  

För närvarande har han befattning som professor vid Stern School of Business, New York University.  Koonin har en bred vetenskaplig bakgrund huvudsakligen inom kärnfysik där han också sysslat med numerisk modellering och simuleringsstudier. Han är därför väl förtrogen med modern klimatforskning.  

Koonin inleder boken med följande tre påståenden vilka alla är baserade på nyligen publicerade rapporter eller på vetenskapliga sammanställningar av USA eller FN:  

• Människor har inte haft någon märkbar inverkan på orkaner under det senaste århundradet.  

• Grönlands inlandsis krymper inte snabbare idag än för åttio år sedan.  

• Den ekonomiska nettoeffekten av mänskligt orsakade klimatförändringar kommer att vara minimal.

IPCC:s rapporter når inte folket i sin ursprungliga form

Detta överensstämmer knappast med den bild av klimat och klimatpolitik som allmänheten får via media såväl i USA som i de flesta länder i västvärlden. Inte minst gäller detta Sverige.  Koonin försöker i sin bok förklara varför det förhåller sig så. Ett sätt att förstå är att jämföra med den klassiska viskningsleken. Personen A viskar några ord i örat på B som i sin tur gör detsamma med C osv. När man gått hela lagen runt så finns det, som vi vet, inte mycket kvar av den ursprungliga ordramsan.   

Det är samma sak med klimatinformation som via IPCC slutligen presenteras för allmänheten. Den börjar normalt med en forskningsartikel som bedöms och inkluderas i en utvärderingsrapport, därefter vidare till en sammanfattning av utvärderingsrapporten och slutligen till media varifrån allmänhet och de flesta politiker och beslutsfattare får sin huvudsakliga information. De flesta officiella media håller sig också med särskilda klimatjournalister som har uppgiften att leverera det centrala budskapet. Dessa är inga vetenskapliga fackpersoner utan individer som vant sig vid den vetenskapliga terminologin utan att ha egentlig kännedom om vetenskapliga detaljer.  

Medias vinkling är oftast negativ

Varje led innebär en filtrering eller vinkling av naturliga skäl. Vetenskap är sällan upphetsande och för många utomstående inte sällan svårbegriplig. Följden blir att innehållet ändras för att göra det mer enkelt och tilltalande för allmänheten varvid det inte sällan händer att en naturligt accelererande glaciär på Grönland blir till ett klimathot. Tropiska orkaner är värre än någonsin tidigare och ett stigande hav en existentiell fara för utsatta människor i något utvecklingsland.  Koonin nämner enskilda forskare som Steven Schneider och andra som uppfyllda av personligt engagemang och vilja att skydda en utsatt natur mot människans framfart färgar och vinklar det vetenskapliga språket till en mer aktivistisk form. Andra gör det för att få medial uppmärksamhet och få journalisternas gillande. Läsarna eller åhörarna blir upphetsade och oroliga, ibland leder det till en mediastorm och även samvetsgranna politiker känner sig under tryck och måste visa handlingsberedskap för väljarna. Den mediala bilden är därtill genomgående negativ. Koonin beskriver ett fall med minskande extrem kyla (som är en av de få extrema händelser som kan observeras). I stället för att vara positiv information blir den negativ genom att i stället presentera summan av maximum och minimum temperaturen vilket ökar och på så sätt i stället ge en signal om en hotande uppvärmning. 

 Klimatet är inte en endimensionell process utan en mångfacetterad kaotisk sådan Om vi bortser från den enkla empiriska beskrivningen av jordens väder och klimat och dess variation i tid och rum är en systematisk kvantitativ beskrivning av jordens klimat inom ramen för naturlagarna en ung vetenskap. Klimatets dygns- och årsvariation var enkla att förstå som en följd av jordrotationen och jordbanans form och rörelse. Att västliga vindar var förhärskande på mellanbredderna medan det var dominerande ostliga vindar i tropikerna och till viss del i polarområdena hade man allmän kunskap om, förutom att klimatet inte alltid följde rådande förklaringar. Andra egenskaper hos klimatet var närmast obegripliga som att vindarna på omkring 20 km höjd över ekvatorn är antingen västliga eller östliga och med en märklig period på 28 månader? Eller att klimatvariationerna inom stora områden och främst i tropikerna har en period på omkring fyra år. Vi vet nu att denna period är kopplad till ENSO-cykeln (El Nino – Southern Oscillation). 

Studerar man klimatet i Sverige liksom i de flesta utom-tropiska områden så kännetecknas det av kaotiska processer med omfattande variationer från år till år. Många minns den varma och torra majmånaden 2018 då landets klimatminister var över sig av oro och övertygad att Sveriges klimat stod inför en katastrof. Det har emellertid visat sig att de tre därpå följande majmånaderna i genomsnitt har varit 5 – 7 °C kallare än maj 2018. Detta har dock inte klimatministern kommenterat trots att växthusgaserna fortsatt att öka. 

Samma sak gäller praktiskt taget alla observerade meteorologiska observationer som var och en kan övertyga sig om genom att studera meteorologiska data som finns tillgängliga för alla på Internet.  

Det är sådana och andra liknande frågor som Steven Koonin tar som utgångspunkt i sin bok.  

I sin bok går Koonin noggrant igenom extrema väderhändelser och finner i likhet med vad IPCC har presenterat i sina övergripande rapporter att de enda möjliga signaler som kan identifieras är att extrem nederbörd har blivit vanligare och extremt kallt väder har blivit mer ovanligt. Andra extrema klimatsignaler är tills vidare inte möjliga att tillförlitligt identifiera.   

Klimatmodeller inte tillförlitliga För att bedöma det framtida klimatet använder man modeller av samma slag som vid globala väderprognoser. Några prognoser i samma mening är dock inte möjliga på grund av kaosteorin som begränsar meningsfulla prognoser till högst en månad eller två. I stället genomförs simuleringar där man ändrar på kända eller antagna villkor som variationer i solstrålningen eller ändringar i växthusgaskoncentrationen. Dessa modeller har genomgått omfattande förbättringar under de senaste decennierna men har fortfarande begränsningar i främst behandling av moln och småskaliga väderprocesser som klimatmodeller inte kan behandla med tillräcklig precision. Sådana processer måste därför ”finjusteras” experimentellt med ett ”trial and error”-förfarande. Problemet är att sådana osäkra processer kritiskt påverkar klimatkänsligheten och är den främsta orsaken till modellsimuleringarnas stora osäkerhet som att en fördubblad växthusgaskoncentration kan ge en uppvärmning från 1.5°C – 4.5°C.  I detta avseende har modellerna begränsat värde varför de bör användas med urskillnad.

Omöjligt att bestämma eller kontrollera jordens temperatur

Större vikt bör läggas vi aktuella observationer. Hittills indikerar observationerna att klimatkänsligheten ligger i den nedre delen av intervallet. Parisavtalet har märkligt nog inte specifikt indikerat ett utsläppsmål utan i stället formulerat ett temperaturmål vilket är en omöjlighet då det inte finns någon som helst möjlighet att bestämma eller  att kontrollera jordens temperatur. 

Kommer utvecklad ny teknik att klara temperaturmålen? Mitigation eller direkta åtgärder för att antingen reducera utsläppen eller eliminera negativa effekter av ökande växthusgaser. Detta är vad som man först försökte genomföra genom Kyotoavtalet från 2005 genom att begränsa de globala utsläppen till dem som rådde 1990. Detta misslyckades nära nog fullständigt och år 2019 var koldioxidutsläppen 61 % procent större än 1990. Med Parisavtalet från 2015 görs ett nytt försök. För att det skall lyckas måste även icke-OECD länder delta vilket ännu inte är fallet. Det är där som de dominerade utsläppen av växthusgaser nu sker (enbart Kina stod 2019 för 28 procent av de globala utsläppen). Om ytterligare något eller några decennier kommer icke-icke OECD länder att dominera ännu mer.  För att illustrera tilltron till de internationella överenskommelserna påminner Koonin oss om vad som kan läsas i 3e Mosebok 24, 3-5:  

Om I vandren efter mina stadgar och håller mina bud och gören efter dem, så skall jag giva eder regn i rätt tid, så att jorden giver sin gröda, och träden på marken bära sin frukt. Och trösktiden skall hos eder räcka intill vinbärgningen, och vinbärgningen skall räcka intill såningstiden, och I skolen hava bröd nog att äta och skolen bo trygga i edert land. 

Det finns i dag teknik för att extrahera koldioxid från atmosfären. Problemet är att göra det i den omfattning som krävs. Tyvärr är detta varken ekonomiskt eller praktisk möjligt att genomföra. Några promille, kanske någon procent kan klaras, men inte 100 procent.  

Skulle växthusgaserna skapa oacceptabla höga temperaturer finns möjligheten att reducera solstrålningen genom att släppa ut reflekterande partiklar i stratosfären, så kallad geo-engineering. Detta är minst sagt knappast en hållbar lösning eftersom man måste behålla ett dylikt system i drift i hundratals år på grund av koldioxidens uppehållstid i atmosfären. Så snart man slutar återkommer de höga temperaturerna.  

Vore det klokaste bara att anpassa sig

Slutligen det som återstår är vad människa är bra på, nämligen anpassning. Anpassning är lokal och görs med resurser och möjligheter som finns. Nederländerna har i ett utsatt klimat och med ett stigande hav lyckat skapa extra land för odling och bosättning genom att bygga vallar mot havet. Liknande kan genomföras i andra delar av världen. På samma sätt som regelbunden uppvärmning har gjort Sverige beboeligt även vintertid så kan man också leva i ett land med hög värme genom installation av fläktsystem och luftkonditionering. Samtidigt pågår det världen över en övergång till mer skonsamma energisystem baserade på kärnenergi eller förnybara energisystem. Det viktigaste är att detta tillåts utvecklas på ett naturligt sätt som ekonomi och teknologi kan klara och inte via hysteriska snabbåtgärder. På sikt måste givetvis jordens befolkning anpassas till de resurser som finns. Om dessa är otillräckliga så tvingas världsbefolkningen att anpassa dig.

Klarar inte länderna detta kommer naturen att ta hand om anpassningen på sitt kanske brutala sätt vilket har hänt många gånger tidigare.