Studie visar : Avsmältningen av isen uppe i Arktis har kraftigt bromsat in

Den Arktiska isen har länge minskat i en dramatisk takt - fram till 2005. Då skedde plötsligt en förändring. Vad hände?

Blev inga skräckscenarier

När den förre amerikanske vicepresidenten och klimataktivisten Al Gore tog emot Nobels fredspris 2007, hänvisade han till en rapport som menade att sommarisen på Arktis kunde vara borta redan inom sju år.

De skräckscenarier som nämndes då har ju inte realiserats. Långt ifrån. Då finns det anledning att fråga sig: Varför har avsmältningen i Arktis havsis bromsat in de senaste 20 åren? Det är ju frågan om en ganska lång tid även om man räknar att en trend bör hålla i sig i 30 år för att räknas som en klimatförändring.

Pressen har noterat det. Aftonbladet rubriksatte det så här:

Engelska The Guardian skriver så här:

Forskarna är förbryllade eftersom modellerna inte säger någonting om att en sådan lång paus plötsligt kunde inträffa. Men nu är den här och ingen kan förneka det.

En forskargrupp har sett lite närmare på detta och de ställde sig följande frågor inför sitt uppdrag:

I deras studie dokumenterades pausen i förlusten av havsis i Arktis under flera decennier och man tar upp följande frågor:

1. Hur genomgripande och robust är denna paus i förlusten av havsis i Arktis?

2. Kan heltäckande klimatmodeller fånga detta observerade fenomen, och i så fall, hur sannolikt är det?

3. Hur länge skulle detta observerade uppehåll rimligen kunna bestå?

4. Vilken roll spelar antropogen kraft kontra naturlig klimatvariation i att bidra till den långsamma takten i havsisförlusten?

Forskarna kom fram till följande slutsatser (direkt kopierat och översatt från forskningsrapporten) :

Det är kanske förvånande att medan den globala temperaturen har stigit snabbt och nått rekordnivåer under de senaste åren, har den arktiska havsisen inte visat någon statistiskt signifikant minskning under de senaste två decennierna. Trots detta har vi, genom att analysera två observationsdataset och tusentals simuleringar från CMIP5- och CMIP6-arkiven, fastställt följande fakta, som besvarar de fyra frågor som togs upp i inledningen:

1. Den genomgripande avmattningen av förlusten av havsis i Arktis är robust oavsett val av definitioner, observationsdataset och säsong.

   
   

2. Denna observerade paus i isförlust simuleras relativt ofta (en nästan 20 % chans) i klimatmodeller och är således att förvänta även under scenarier med höga utsläpp.

   
   

3. Om modellsimuleringarna är korrekta kan den senaste pausen rimligen fortsätta i ytterligare fem till tio år. Denna paus ökar dock också risken för en snabbare minskning av havsisen under de kommande åren.

   
   

4. Nästan alla analyserade modeller tyder på en viktig roll för den naturliga klimatvariationen i att bromsa den antropogent påtvingade förlusten av havsis.

Forskarna använde sig av datamodeller där minst 10 ingående variabler ingick.

___________________________________________________________________________________

Att forskarna nu först lägger märke till denna PAUS ... och att media tar upp det är ju intressant i sig. Klimatbloggar världen över har skrivit spaltmetrar om detta och försökt uppmärksamma omvärlden på denna markanta förändring utan större reaktion. Att man plötsligt nu först noterat det kan ha att göra med den omvälvande skepticism som börjat uppstå kring hur osäkra modellresultat under en lång tid tillåtits styra vår uppfattning om klimatet. Enligt dem borde ju inte detta ske.

Låt oss gå lite närmare in på forskarnas fyra slutsatser och ta dem bit för bit.

1. Den genomgripande avmattningen av förlusten av havsis i Arktis är robust oavsett val av definitioner, observationsdataset och säsong.

Det intressanta här är den robusta tolkningen att det inte råder någon som helst tvivel om att denna paus är identifierbar. Vi kan alltså klart utgå från att avsmältningen AVSTANNAT sedan 20 år tillbaka.

Då kan man ju fråga sig varför NSIDC (National Snow and Ice Data Center) inte med ett ord noterat denna så aktningsvärda iakttagelse om en brytning i den negativa trenden. Grafen här ovan är från deras portal men INTE med den röda linje (gjord av redaktören) som klart skulle visa förändringen utan kurvan presenteras så här på NSIDC:

Att felaktigt notera (med blå linje) att den kraftiga nedåtgående trenden under åren 1980-2005 även fortsätter vidare efter 2005 är beklämmande. Att NSIDC inte noterat denna förändring 2005 har man ju svårt att tro så varför då detta klavertramp? Ett medvetet sådant kanske eftersom hela deras framförhållning i övrigt är alarmistisk. Trovärdigheten med detta förfarande blir ju inte bättre precis.

2. Denna observerade paus i isförlust simuleras relativt ofta (en nästan 20 % chans) i klimatmodeller och är således att förvänta även under scenarier med höga utsläpp.

Här försöker författarna bortförklara det som inträffat. Man försöker hänvisa till att modellerna också visar på att vi kan ha sådana "pauser" ibland. Problemet här är att en simulering alltid är ett estimat som aldrig kan ersätta en verklighet. En datamodell aldrig kan ersätta uppmätta resultat från historiska förändringar i Arktis is. Utan att framlägga bevis kan jag med relativt stor säkerhet säga att historiska händelser i Arktis med stor sannolikhet upplevt detta åtskilliga gånger tidigare. Det är ju knappast den första avsmältningsperioden som övergått i en paus, både under lägre som högre koldioxidhalter i luften. Vissa pauser har varit långa och efterföljts av såväl uppgångar som nedgångar. Att mot bakgrunden av det fastslå en sannolikhet för att en paus skall inträffa efter en brant nedgång blir nog bara på gränsen till löjeväckande. Naturliga variationer har nog tidigare varit dominerande över koldioxidens variationer så varför skulle inte dessa behärska situationen även i framtiden.

3. Om modellsimuleringarna är korrekta kan den senaste pausen rimligen fortsätta i ytterligare fem till tio år. Denna paus ökar dock också risken för en snabbare minskning av havsisen under de kommande åren.

Här har författarna lagt in en väsentlig passus " om modellsimuleringarna är korrekta" . Med detta förfarande ha de gett över ansvaret på modellerna och behöver inte själva stå för korrektheten i deras påstående. Då kan vi i stället kommentera trovärdigheten hos modellerna att pausen kan fortsätta 5 - 10 år till.

Grundproblemet här är att ingen hittills har konstruerat en datamodell som ens i närheten skulle kunna berätta om hur framtida klimat kommer att bli. Det blir bara uppskattningar med en så bred sannolikhetsgaffel att värdena inte har någon egentlig relevans.

Vi hittar mängder av fall där klimatmodellerna missat.

Ingen av dagens datamodeller kan förklara varför temperaturen steg med  10 °C på bara 60 år (Elnegaard Hansen et al., 2022) under tidig Holocen. Under den perioden låg koldioxidnivån ganska stabilt på ca 250 ppm så CO2 hade ingen som helst inverkan. Ändå kunde det ske.

Datamodellerna klarade inte heller av att förklara den plötsliga värmeökningen som skedde under 2022-2024 när havsvattentemperaturen steg i höjden.

Datamodellerna kan inte heller förklara varifrån 30-talets värmebölja kom och varför den globala temperaturstegringen sen tog en 35-årig paus mellan 1940 och 1975.

Dessa händelser inträffade på grund av naturliga variationer. Dagens modeller har inte tillräcklig data för alla de parametrar som hade en inverkan på klimatförändringar i historien som t.ex. solens inverkan gällande solinstrålning, läge i byacentret, påverkan av gravitation och aktivitet, havsströmmarnas effekter, molnens inverkan för att nämna några. Därför blir de osäkra och kan inte med tillräcklig noggrannhet berätta för oss om framtida utfall.

Kan någon förklara vad som hände ca 2012?

Vissa forskare hävdar att albedo-effekten förstärker avsmältningen när den en gång har startat. Att reflektionen av solinstrålningen minskar när mera vattenyta är tillgänglig och att detta då gör att uppvärmningen accelererar. Detta låter logiskt men då uppstår här ett frågetecken. Ser man på perioden 1980 till 2012 kan man lätt hålla med om detta men varför syns då inte denna effekt efter 2012? Kan det vara så att andra naturliga händelser efter 2012 varit så dominerande att de övervunnit albedo-effekten? Denna forskning kan inte svara på denna så viktiga fråga. Vilken naturlig effekt har åstadkommit denna plötsliga förändring av avsmältningen i Arktis?

Att forskarna drar till med att denna paus ökar risken för en snabbare minskning av havsisen under de kommande åren får vi nog se som ett hugskott för att överleva sin position och ställning i samhället. Om modellerna de använde sig av är överstyrda av koldioxidens negativa effekt på klimatet är det förståeligt att kurvan efter pausen är fortsatt nedåt, eftersom koldioxiden antas fortsätta öka. Beviset för detta påstående saknas dock helt så därför är det förvånande att en forskare överhuvudtaget säger det.

Svaret på frågan vem som hade rätt får vi alltså inom de kommande åren enligt forskarna. Det blir med stor spänning vi får se tiden an alltså.

4. Nästan alla analyserade modeller tyder på en viktig roll för den naturliga klimatvariationen i att bromsa den antropogent påtvingade förlusten av havsis.

Här medger författarna att den naturliga klimatvariationen har en stor roll i sammanhanget och bör inte negligeras som man i IPCC:s rapporter gällande framtida scenarier i stor utsträckning gjort:

Så här beskriver IPCC de naturliga variationernas inverkan sedan 1850 framtill nu. Naturliga variationer har noll inverkan! Källa : AR6: SPM https://www.ipcc.ch/report/ar6/wg1/downloads/report/IPCC_AR6_WGI_SPM.pdf

Om modellerna i framtiden lyckas inbegripa de mest väsentliga parametrarna inom de naturliga variationerna utanför den i IPCC:s rapporter överdimensionerade koldioxiden kommer de kanske att få en någotsånär trovärdig roll inom klimatvetenskapen. I nuläget är det inte så.

Det är viktigt att notera att både havsisens utbredning och tjocklek uppe i Arktis fortfarande ligger på en låg nivå även om den stabiliserats. Juli 2025 avslutade månaden som den fjärde lägsta sedan mätningarna började så vi vill nog inte se stora nedgångar mera ... om vi får önska.

Årets minimum (september) verkar ändå inte gå ner mot 2012 utan röra sig något över 2023 och 2024.

Så här sammanfattar författarna sin studie:

Under de senaste 20 åren har minskningen av havsisen i Arktis avtagit avsevärt. Klimatmodeller (från CMIP5 och CMIP6) visar att pauser i havsisförlusten över flera decennier kan inträffa, även om utsläppen av växthusgaser fortsätter att öka. När vi jämför den nuvarande avmattningen med liknande pauser i modellsimuleringar ser vi att den rimligen kan fortsätta i ytterligare fem till tio år, även om samma avmattning gör en snabbare än genomsnittlig havsisminskning mer sannolik under de kommande åren. De flesta bevisen från dessa klimatmodeller tyder på att naturliga klimatvariationer har spelat en stor roll i att bromsa den mänskligt drivna förlusten av havsis. Det är dock inte helt säkert om förändringar i det mänskliga inflytandet på klimatet ("påtvingad respons") också har bidragit. Sammantaget, även om det kan låta förvånande att förlusten av havsis i Arktis har avtagit även när de globala temperaturerna når rekordhöga nivåer, tyder klimatmodelleringsbevisen på att vi bör förvänta oss att perioder som denna inträffar ganska ofta.

Min fråga i början av detta inlägg är fortfarande obesvarad. Vad hände egentligen där i slutet av 2010-talet? Denna rapport gav inte heller svaret.

Christer Käld