Klimatkrisen rann ut i sanden

2014 skulle isen uppe vid Arktis vara borta menade tidigare presidentkandidaten och miljökämpen Al Gore.

Om 20 år har stora delar av Sverige glömt bort hur man skidar Vasaloppet sade en känd meteorolog vid SVT 2006.

För bara ett par år sedan höll jorden på att brinna upp enligt FN:s general Antonio Guterres.

När Parisöverenskommelsen gjordes upp varnades vi alla för den dagen när den globala temperaturen skulle överstiga 1,5 grader över förindustriell nivå. Nu är vi där.

Dessa spådomar är bara några i raden. Ingen av dem har förverkligats.

Stora vindkraftsprojekt skrotas i brittiska Nordsjön och utanför USA:s östkust, ja snart över hela jordklotet. Grönt stål kämpar för att konkurrera med konventionellt stål tillverkat av fossila bränslen och har inte lyckats göra annat än att sluka en massa pengar. Stora oljebolag som BP och Shell , som i åratal spenderat miljarder dollar på "grön omställning", backar nu i tysthet från sina ambitiösa klimatmål och återgår till sin läst.

År 2025 chockade Argentina internationella institutioner genom att dra sig ur Parisavtalet. President Javier Milei förklarade att hans land inte längre skulle "böja sig för klimatbyråkrater". Kina fortsätter sin snabba byggnation av kolkraftverk och bygger mer kolkraftkapacitet än resten av världen tillsammans. Kanadas premiärminister Mark Carney har svängt 180 grader i sin syn på klimatarbete. Samma med Bill Gates, Tjeckiens president Petr Pavel och Englands premiärminister Starmer. Allt fler är kritiska till EU:s tuffa klimatambitioner och börjar inse vad åtgärderna leder fram till.

Indiens kolförbrukning är rekordhög och regeringen auktionerar aggressivt ut nya kolkraftverk.

Tillväxtekonomier i Asien och Sydamerika vet att deras överlevnad är beroende av kol, olja och naturgas. Afrikanska ledare försöker utnyttja sina kontinenters kolvätereserver för att driva ekonomisk utveckling. De inser mer och mer att grön energi inte ger dem framfart.

Utfasningen av de fossila bränslen skjuts på framtiden och prioriteras inte mera lika starkt. Den globala avkarboniseringens bräckliga struktur var totalt beroende av finansiering från dess huvudsakliga finansiär USA. När detta pengaflöde nu sinar under Trump-administrationen accelererar nedgången för en redan sönderfallande klimatdebatt. Det som återstår nu är att fullt ut avslöja 2000-talets mest illvilliga bedrägeri och att upplysa en generation som har blivit propagandistiskt indoktrinerad i skolor och universitet. Tillbaka till kunskapens moder och sann klimatvetenskap.

Sanningen har gradvis kommit fram i ljuset. Vi får höra att skogsbränder är exempellösa, men historiska data visar att brändernas frekvens har minskat över hela världen. Vi får höra att Arktis kommer att bli isfritt, men det är fortfarande fruset. Vi får höra om en "klimatinducerad" livsmedelskris, medan mild uppvärmning och stigande koldioxidhalter – ett viktigt näringsämne för växter – har bidragit till global utveckling, grönare miljö och rekordskördar. Livsmedelssäkerheten har blivit säkrare, inte mer osäker.

Klyftan mellan alarmistiska förutsägelser och observerad verklighet kan inte längre döljas. Vetenskapsmän har avsiktligt vilselett allmänheten med selektivt utvalda data, manipulerat datormodeller tills de producerat det "rätta" skrämmande resultatet och stämplat varje naturlig väderhändelse som "bevis" på klimatförändringar. Det som presenterades som "konsensus" var inget annat än en kartell av profitörer som berikar sig själva på bekostnad av allmänhetens skuld och skattebetalarnas pengar.

Den gröna omställningen var inte byggd på vetenskaplig grund som man påstod och som genomfördes i god tro, utan snarare propaganda utformad för att ingjuta rädsla, kontrollera konsumenternas val och rättfärdiga en massiv politisk och ekonomisk omvandling. En stor del av allmänheten, som känner av denna oärlighet, har slutat lyssna.

Man införde ett dödsdatum för bensinbilen men fick riva upp beslutet när verkligheten kom emot.

Klimatexperternas auktoritet är skadad, kanske oåterkalleligt. Deras oupphörliga "varning för vargen" har misslyckats med att producera klimatmonstret.

Klimatkulten har förklarat krig mot just de motorer som befriar mänskligheten från hunger och umbäranden. Dess arv är ekonomisk vandalism och moraliskt förfall. Förtrollningen bryts, och det som framträder ur ruinerna är inte förtvivlan, utan befrielse – en länge efterlängtad återkomst av förnuftet till en värld som hålls fången av hot och rädsla för undergång.

De som inte ändrat sin inställning (ännu) är mainstream media och public service som fortfarande stöttar den påstådda klimatkrisen och alarmistisk forskning som producerar osäkra och selektiva prognoser baserade på mängden koldioxid i atmosfären och inget annat. Klimatkrisen har ännu inte runnit ut i sanden för dem.

Men vi andra får bara konstatera:

Ännu en gång vinner jorden över människans försök att påverka den.

Ännu en gång vinner förnuftet över ogenomtänkta och orationella beslut. VI HAR INGEN KLIMATKRIS ... utan på sin höjd en klimatförändring som jorden själv väljer att definiera och styra. Tänk om vi hade lämnat fast i 1800-talets dystra, karga och kalla klimat. Vi får vara glada för värmen ... så länge vi har den.

Vijay Jayaraj / Christer Käld